elin1

För ungeför ett år sen sa vi: " Vi måste alltid alltid ha kontakt med varann efter studenten, vi kommer göra så himla många olika grejer med varandra som dittan och dattan och vi kommer ha så jävla kul osv blahablahaa " Ungefär så lät det. Alltid lika har vi sagt, men det har visat sig nu när man kommit ut tryggheter och rutiner som kallas skola och det så kallade "livet efter" driver på i en stormande fart, att vi egentligen inte alls är så lika som vi trott. Jag drog till lumpen, du hade andra planer. Jag inser, eller jag antar att vi båda insett att vi har nog inte samma ambitioner och mål med livet längre. Vi har börjat prioritera olika. Det är väl inget som är negativt egentligen, alla förändras ju. Ibland till nått bätte, ibland till nått sämtre, det beror på i vems ögon man kollar med.
När man var yngre, skolåldern, var man alltid så noga med att ha EN bästa vän, det ville ju alla ha. Sånna var vi, som sa att vi var det. Idag är man inte lika noga med det på samma sätt, jag har tex min klase med guld som jag håller varmt om hjärtat, det är inte fasligt många men de är bra, jävligt bra. Både nya från detta lumpen-året och även gamla vänner som kontakten slutits starkade med igen. Vänner är lite som löv.. de måste få vatten annars trillar de av sin gren, men en del löv, de som vägrar låta det bli höst och ihärdigt hänger kvar trots att vinden gör allt för att slita ner de från sin gren, de löven är riktigt bra löv. Gud vad töntig jag känner mig som sitter och skriver i "löv-termer", men what ever. Sååå. Det jag ville ha sagt var väl egentligen.. att jovisst även fall man är jävligt upptagen och mitt inne i livet, inte hörs av på flera veckor ibland och inte ses på månader så kan en vän fortfarande finnas kvar varmt om hjärtat. Man ska såklart inte bara leta fel hos andra, jag är självklart inte heller perfekt. Men vid vissa tillfällen, då kanske det inte är nån mening med att vara det där lövet som ihärdigt hänger kvar på grenen ändå, ibland kanske det är lättare att släppa taget och flyga vidare. Klart det finns ursäkter, men när en inte ens får ett grattis,  eller vad som helst, för att man är så jävla upptagen med sitt eget liv ständigt, då finns det inte nån större idé att lägga energi på att bry sig. Det som en gång var så nära är så långt borta nu liksom. Men det finns andra ställen jag kan bry mig på. Ja det är ju inte första gången jag känner såhär och att bara tänka på sig själv är inte alltid den rätta vägen att gå, men det bevisar ju en hel del. Så jaa, kanske denna bästa vän helt enkelt bara ska benämmnas, vän eller motsvarande. Sååå, kanske brusar jag, men det var ganska skönt att få det ut sig. Hoppas förståelsen finns.