hm...
På tåget hem satte sig en miltär mitt emot mig. Jag kände igen killen. Jag hade träffat han på backstage (lol) för några veckor sedan och jag minns att vi pratade en del militärt. Sebastian hette han om jag inte minns fel. Jag var såklart tvungen att fråga "
-Träffades inte vi på bs för några veckor sedan?
- Jo, jahaaa just jaa!
Sen sas det inte så mycket mer. Jag märkte att han kände sig ganska obekväm med tanke att jag antagligen satt och stirrade på honom ganska mycket. Inte för att han var nått speciellt. Men jag märkte hur mycket han inte gillade det och antagligen kände sig obekväm. Mötte inte min blick nån gång förutom när jag frågade honom det där i början. Han att och försökte dra ut de sista vecken på sin stukade basker och se allmänt överintresserad ut av sin mobil. Tänk vad jag kan finna mycket nöje i att bara sitta och glo på folk. Tex när man sitter på centralen i Göteborg. Bara slå sig ner på en bänk och kolla på alla som spatserar förbi. Kolla kläder, stil, hur de rör sig och fundera på hur de är som personer.
Det är konstigt ändå, att så fort man träffar en miltär, då, att utan att man känner varandra så har man så mycket gemnsat på nått sätt ändå. Militär-gemenskap. Saker bara vi som har/har gjort lumpen gjort förstår. Som inte en vanligt individ skulle förstå. Ett conecction som finns där utan att man anstränger sig liksom. Det känns så.
- Jo, jahaaa just jaa!
Sen sas det inte så mycket mer. Jag märkte att han kände sig ganska obekväm med tanke att jag antagligen satt och stirrade på honom ganska mycket. Inte för att han var nått speciellt. Men jag märkte hur mycket han inte gillade det och antagligen kände sig obekväm. Mötte inte min blick nån gång förutom när jag frågade honom det där i början. Han att och försökte dra ut de sista vecken på sin stukade basker och se allmänt överintresserad ut av sin mobil. Tänk vad jag kan finna mycket nöje i att bara sitta och glo på folk. Tex när man sitter på centralen i Göteborg. Bara slå sig ner på en bänk och kolla på alla som spatserar förbi. Kolla kläder, stil, hur de rör sig och fundera på hur de är som personer.
Det är konstigt ändå, att så fort man träffar en miltär, då, att utan att man känner varandra så har man så mycket gemnsat på nått sätt ändå. Militär-gemenskap. Saker bara vi som har/har gjort lumpen gjort förstår. Som inte en vanligt individ skulle förstå. Ett conecction som finns där utan att man anstränger sig liksom. Det känns så.
Kommentarer
Trackback
