elin1

Vi individer är för stolta för för att visa sig sårbara, jag tror så. Därför är det så svårt att se på vissa om de egentligen är ledsna. Det gömmer sig under ett bra humör och skratt. Jag kan dock se på mina närmsta vänner om det inte står rätt till. Men en del gör inte det. Och jag är också för stolt för att visa mig sårad.
Men det sjuka är att du tror att du kan säga: "Det verkar ju iallafall som att det är okej med dig"
ÄR DET NÅTT JAG INTE ÄR SÅ ÄR DET OKEJ. Även fast det är du som har mer problem än jag så är det för mig som det gör mest ont nu. Det gör så j*vla ont. 3 ord så är det över. Over and out. Helvetes jävla satans jävla skit. Det har snart gått en vecka så jag börjar nog förstå. Men ibland förstår jag inte hur du tänkte. Jag tror inte du tänkte så mycket alls ibland.. Och jag vet att du gillade fredagarna och lördagarna mest. Dagen då var fest, dags att supa bort problemen för en stund.

Men visst, jag kan känna mig glad emellanåt och när jag är med någon eller är sysselsatt med något, kan det faktiskt kännas riktigt bra. Men så fort jag är ensam kommer tankarna och minnena krypande in på skinnet. Hur glad man än vill vara så går det inte. Tårarna tränger på och jag kan inte alltid hindra det. Ibland önskar jag att jag aldrig träffat dig. För då hade det aldrig blivit såhär. Jag hatar sånt här. Sånt som innehåller känslor som blir sårade. Det värsta är att jag hade onda aningar om detta långt innan detta hände.  Jag kände aldrig att jag kunde vara riktigt säker. Att alltid påminna om att inte göra nått dumt på fyllan eller varför du snackar med nån annan tjej som aldrig förr. Och att det nu blev såhär. Och även fall jag vet att det kommer gå över, så gör det så fruktansvärt ont just nu.
Men rätt som det är, mitt i den sorgsnaste stund, vänder det helt om. Sorg går över till ilska och jag lovar mig själv att aldrig nånsin ta åt mig igen. Mina egoistiska tankar, som jag faktiskt för stunden förtjänar , kommer fram och inser hur jävla fel jag har blivit behandlad och hur omogon och idiotisk du är. 

Men jag tror även att är du rädd att binda upp dig med någon. Men du vill ändå inte förlora det du har. Jag vill inte vara din vinterjacka som du plockar fram när du fryser, men när jag sen värmt dit ett tag så behövs den inte utan kan hängas in i garderoben igen. Men man kan inte ha kakan och samtigit äta den. Jag har vart med om det förut. Och jag vet att processen bara blir till ett långt lidande. Och jag är säker på att jag inte ens tänker tillåta mig själv det igen.
Och det är inte alltid lätt att veta vad man vill. Ibland kan även ett enkelt val vara så otroligt svårt. Men om man inte är van att göra val är det inte heller lika lätt. Det är ju så, det man tränar sig på blir man bättre på. Men även jag, som vet vad jag vill kan faktiskt tveka. Och om jag skulle få chansen att göra ett speciellt val just nu, är jag faktiskt nu väldigt osäker på vad jag skulle välja.
Men någongång är det dags att växa upp. Men den tiden kommer inte samtidigt för alla.
Så förvirrad och osäker och över komplex du kanske har. Kanske för saker som har hänt. Saker som bara du och jag vet om. Och jag skulle kunna berätta om jag ville. Jag skulle kunna börja snacka ner dig. Men jag skulle inte.
Visst jag kanske är en ond själ, men det finns faktiskt gränser. Men på ett sätt känns det liksom 'fail' att saker fortfarande är ogjorda. "Men be aldrig om ursäkt för sakerna vi aldrig gjorde"
Och okej om det liksom tar slut, okejokej, men jag tycker inte det är okej att ge upp utan att ens försöka. Nu kanske det var så att du försökte. Men det handlade bara om dig. Du. Jag fick inte ens en chans. Det är du och jag. Inte vi, som det egentligen borde vara. Men det spelar ingen roll vad jag säger, och du tror att jag inte ens vill förstå. Frågan är.. vad är det jag ska förstå? Men det spelar ingenroll om jag säger nått eller om jag inte lyssnar, speciellt inte när det enda du hör är bara dig själv.
Men jag vet att det känns förjävligt att såra någon, spec någon man tycker om. Men jag kan inte göra nått mer. Det var ditt val. Även fall jag gärna skulle kunna tänka mig att sitta i din sits just nu.


Alla säger: du är stakare än honom, glöm det nu. Det kommer bli bra.
På ett sätt känner jag ett visst lugn, kanske för att det är över nu, för att jag slipper oroa mig mer. Men det är egentligen inte därför jag känner mig lugn, det är ett lugn jag känner, men jag tänker inte berätta varför.
Men tro mig. Jag tror du har det värre med dig själv, än jag med mig.
Men jag vet att du saknar mig ibland. Det är därför du inte klarar av att bryta upp. Och det är därför du är svartsjuk. Jag skulle kunna göra i princip vad jag vill om jag hade velat. För jag är ingens längre. Men jag gör det inte, men det är för mig egen skull.
Men du vet att jag saknar dig med. Och kommer sakna dig. Och jag har fortfarande känslor kvar. Det kan jag inte undgå. Även fall jag inte lipar för dig varje dag, för det gör saker inte bättre och hjälper liksom inte. Men klok som jag är vet jag att tiden kommer läka sina sår, även fast man kanske inte tror det. Men det gör det.
Men jag kommer sakna allt vi gjorde och allt vi kunde gjort och allt vi kunna göra.
Och kommer sakna att kittla dig på revbenen, och jag kommer sakna alla timmar med scrubs, jag kommer sakna av att bara titta på dig. Eller när du håller om mig, eller när du sjunger med i låtar.. Jag tror t.o.m att jag kommer sakna att dräggla på dig. (hahaha)
Men i slutändan har jag insett, att jag kunde haft det bättre om jag velat. Men det ville ha det såhär. För jag gjorde ett val. Jag valde dig. Och stigen vi gick på var inte alltid slät, utan rätt knölig emellanåt. Men du valde bort mig. Men hur skulle världen se ut om alla lyckades hela tiden? Men allting liksom kräver mera nu.
Men jag kommer minnas alla bra saker. För det är ju dom som betyder nått?
Men du ska veta hur ensam jag känner mig ibland. Och jag tror att du läser ändå, fast du säger att du inte gör det.

Men jag har fått mina råd. Och jag klarar mig. Alltså jag kommer överleva. Jag fick höra en liknande verision idag. Och jag kan faktiskt känna sympati. För de dumpande. Men mest tycker jag synd om de som dumpar, för ibland förstår jag inte hur man kan vara så sorglig mot andra människor.
Och jag tror inte det finns nån poäng i o vara fri, för i slutändan vill man ha någon, någon man är beroende av, någon man lever på, och någon som lever på dig. Men den dagen är inte kommen än.

Nu till alla mina.. 7 (?) läsare. Jag vet ärligt talat inte vilka alla är, och ändå är min blogg inte offentlig. För då hade jag aldrig skrivit detta. Men, enyoy för min läsning och mitt singeliv.
Och i slutändan kan nog vänner vara det bästa man har.
Och en dag försvinner jag nog ur dina ögon, som en svår och jobbig grej

Hruu för att det här är antagligem den finaste bilde som kommer ta's på dig


JÄVLAR VAD LÅNGT INLÄGG DET BLEV