elin1

En text om livet, läsa den som vill orkar läsa
Jag tror jag har för höga förväntningar på folk ibland. Eller folk o folk, jag behöver väl inte peka ut nån direkt.
Ibland känns det som jag ger och ger men får inget tillbaka. Men jag vet verkligen inte vad man ska göra åt saken?
Fast jag ska inte säga att jag inte får nått tillbaka alls, för det får jag faktiskt. Som tur är.

Sen har jag kommit på att jag är rätt nöjd med mig och mitt liv. Jag skulle ärligt talat inte vilja byta ut det mot någon annans. Även fall det kommer emostunder då man hellre vill leva nån annans liv, eller lika gärna kunnat vara död.
Jag har faktiskt kommit på att jag lärt känna mig rätt bra den senaste tiden. Jag kan säga och göra dumma saker, men sen kommer jag på mig. Och skäms över mig själv, och lär faktiskt av mina misstag.
En sak ingen kan ta ifrån mig är nog min lättstördhet. Det är nästan vad jag går under i skolan. Pms-bruden typ.
Och ja, min stubin är ja... kort. Jag kan verkligen inte hjälpa det.
Och jag kan verkligen inte hjälpa att jag bli elak. Eller jo det kan jag. Men just i sådana tillfällen är min hjärna kortslutad och det där med konsekvenser och att någon faktiskt blir sårad exicterar inte just för tillfället.
En del som känner mig, vet, att jag kan bli riktigt elak. Att jag ens kan med att trycka ner och hacka på folk så ibland?
En till dålig egenskap är att jag kan bli elak när jag blir full. Det har jag med fått höra dagen efter från folk ibland.

Sen har jag kommit på att jag är en såndära människa som behöver struktur på saker och ting.
Visst, att åka på festival en vecka och bara parta supa och vara allmänt sleten och inga rutier att följa, det är underbart. Men bara en viss tid. Efter en stund vill jag allt tillbaka igen. Till livet där middagar och tider är inplanerat. Och efter att ha bott på landet i 6 år, styrs nästan mitt liv på en viss planering. Iaf när det gällde att komma in till stan. Skaffa skjuts, dit  och hem, tajma in tid osvosv. NU är det iof lite lättare när jag har körkort. Nu kan jag ju åka när jag vill. Nu gäller det bara att det finns en bil jag kan låna. En grej jag inte bli av med än iaf, är planeringen till fester och krogbesök. Hur kommer jag hem, kan nån hämta, kan jag sova hos nån. Ja, ni fattar grejen. Jag måste ha planering.

Nått mer jag är besatt av är ordning och reda. Jag vill veta var jag har saker och ting.
Jag vett, jag känner mig som en 40+are. Som tex idag, när jag agerade som husmor och drog dammsugning, diskning, strykning och matlagning. HELT FRIVILLIGT!  Men ska jag vara ärlig, jag tyckte det var skönt (???!!) att bara gå runt och plocka, och ja, få lite ordning typ
Hallåååå jag är 18 år??! Whats wrong with me?! Brukar man inte leva livet och vara full o glad och festa då?
Jag vet inte, men visst ör det det är skoj alltså! Men jag tror det går till en viss gräns. Om man håller på hela tiden kan det ju inte vara kul tillslut? Plus att det blir dyrt.
Jag tror, eller kan tänka mig att elin2 läser detta och håller mig lite granna. Ensamvargen no1 är hon. Det är gött, jag gillar med att man gillar vara själv. Inte hela tiden, men stundtals. Men jag är rätt sällskaplig av mig. Inte umgås hela tiden, men att ha nån i min omgivning liksom. Som när jag är själv hemma. Helt öde och tomt är det , och allt är så stort och när mörkret faller på blir jag rädd typ.
Men om nån är hemma. tex mamma. Bara att veta att hon är hemma gör mig 'trygg'. Och jag är inte med henne eller pratar med henne hela tiden liksom. Bara att hon är där. Jag kan tex bara sätta mig breve och stirra på när hon stickar.
Och medan andra önskar att det ungdomliga livet aldrig ska ta slut, sitter jag och har funderingar över hur mitt liv kommer se ut om 20 år och ser nästan fram emot det. Om det ser ut som jag vill att det ska se ut vill säga.
Klart jag vill vara en svensson och vara gift och ha barn och hus osv.  Det är en sak jag vill ha när jag bli så gammal. Och det är precis som så min mamma och pappa har det. Jag ser verkligen upp till dom ibland. Iaf när det gäller denna saken. Medan andra tröttnar på livet och varandra skiljer dom sig. Men det kommer inte min mamma eller pappa göra. Aldrig. Det vet jag. Dom behöver verkligen varandra. Jag vill också ha det så en gång i tiden. En person som stannar även fall man har värdlens krigsbråk och är oense. Men man lyckas lösa det och bli vänner igen. Nån som inte drar så fort det blir jobbigt. Nån som man vet stannar, även fast det är fight. Det är trygghet. OCh det är så jag vill ha det.
Ska jag gifta mig. Då ska det vara med nån jag vet att det är så. Om jag gifter mig en dag, då vill jag inte skilja mig. För då känns den ingen mening med att gifta sig. ' Tills livet skijer oss åt' som bröllopslöftena lyder.
Haha, detta är bara renarama tankar. Jag har verkligen ingen aning om hur min framtid kommer se ut, och om jag hunnit ändra uppfattning om saker. Det har jag säkert. Men helt wacko att jag har såna här funderingar redan.. wacko.

Varför såna här tankar bara flyger ut mig kl 2 på natten vet jag inte. Kanske för att jag lyssnar på depp-kent och thåström, eller att min hjärna börjar bli trött. Men att få ner sina tankar på skrift (bok snarare), känns bra.

En till grej som faktiskt jag tess och elin snacka om här om dagen, är att killar är dålig på att snacka känslor. Hur det är blir brukar som slingra sig eller prata bort det. Alla är inte såna, men av våra erfarenher (dock inte så mycket från mig) så stämmer det nog kanske.
Kanske är det så att killar snackar. Det tror jag absolut. Men är det nån dom snackar med då är det bara deras allra bästa vän. Säg mig nån, varför tror jag så? Vene. Känns så bara.
Antar att vi tjejer är mer känsliga av oss, medan ni killar drar dunken på axeln liksom. säh
Och en sista grej innan emoelin går och lägger sig,
jag skulle bara så gärna ibland velat veta vad du tänker ibland
så sägsägsäg..allt det där för mig, sägsägsäg allt det där för mig, sägsägsäg. Säg allt det där för mig.. om du vill.

Med lite thåström som avslutning åså
Pussdåhej