det är mitt eget fel vad som än händer med mitt hjärta
Eftersom jag inte är så mycket för det där med traditioner och att det festas skall på dom, så sitter jag hemma vetni. Och det gör mig ingenting alls att jag inte är ute och super och har sköj. Jag erbjöd mig vara fyllechaffis till brorsan dessutom. Hade kunnat dra till Bella och firat lite. Det hade vart kul för jag saknar'na. Men jag orkar inte idag, eller har ingen lust heller. Känner mig ganska tråkig, men då får jag vara det! Jag trivs. Vi har lite främmat här hemma så har ätit massa go mat. Snart blire tårtdags också. Kletade ihop en fin marzipanis förut vetni. Ganska naaaiz.
En sak har jag kommit på. Att chilla och ta det lugnt är skönt, men inte mer än en dag eller två typ. Jag blir så fruktansvärt rastlös att jag klättrar på väggarna. Sysselsätter mig med vad som helst då typ. Städa skafferiet, tvätta bildäck, röja på garderoben, ni fattar. Att snart bli arbetslös kommer inte passa mig. Jag måste ha en sysselsättning. Ska börja lite mer seriöst att söka jobb i Norge också. Jag vill dit. Jag ska dit. Så äre. Så hoppas hoppas Maria är på ända in i resultat. Det brukar ju vara så, mycket snack och lite verkstad som det oftast är från folk. Men jag trot faktiskt på henne. Det verkar iallafall som det. Och det är bra och gör mig glad.
En sak som gör mig galen är att vara invalid och lam. Jag vill ut och röra på mig. Aldrig nånsin har jag längtat mer efter att gå ut och springa i vårsolen! Men mitt knä stoppar mig. Det gör mig förbannad! Så trots att doktorn sa, vila i 2 veckor så NEEEEJ, jag tänker inte låta mitt knä hindra mig från det jag vill göra. Det är jag som bestämmer, inte du knä! Så jag gled in i joggingbrallorna och knöt skorna. NU JÄVLAR ska jag allt visa dig dumma dumma knä vem det är som egentligen bestämmer! Men jag ville inte vara för elak mot det, så nån springning blev det inte, men en timmes powerwalk blev det. SJUKT gött. Sjukt nice att man kan gå ute i kvällssolen i linne i slutet av april. Det gillas. Det som gillas mindre är hur det vrider och knakar inne i knät typ, jag känner liksom hur miniskern flyttar på sig, eller jag tror det är miniskern. I vissa lägen kan den hamna helt fel och det gör svinont, då får man skaka lite på benet i luften så det hamnar på en bättre plats så kan man fortsätta gå normalt. Egentligen suger det att jag bara är 20 och redan har problem med knäna. Jag vill inte känna mig hindrad. Det suger. Men livet suger och sen dör man, eller????? NÄRÅ.
Man har så många planer, så mycket man vill hinna med att göra också. Jag vet inte riktigt hur man ska få tiden att räcka till, eller hur man ska lägga upp allt. Och alltid handlar om pengar också. Nöjen kostar, så är det alltid. Pengar får man av jobb. Jobb tar upp tid. Tiden vill man spendera på alla de planer och nöjen man vill uppleva. Men jag antar att det är så, livets kretslopp, som går runt runt runt, tills man dör.
Jag låter som en jävla pessimist. Men iallafall en pessimist i sitt livs form.
Lite vårbilder ska ni få iallafall
En sak har jag kommit på. Att chilla och ta det lugnt är skönt, men inte mer än en dag eller två typ. Jag blir så fruktansvärt rastlös att jag klättrar på väggarna. Sysselsätter mig med vad som helst då typ. Städa skafferiet, tvätta bildäck, röja på garderoben, ni fattar. Att snart bli arbetslös kommer inte passa mig. Jag måste ha en sysselsättning. Ska börja lite mer seriöst att söka jobb i Norge också. Jag vill dit. Jag ska dit. Så äre. Så hoppas hoppas Maria är på ända in i resultat. Det brukar ju vara så, mycket snack och lite verkstad som det oftast är från folk. Men jag trot faktiskt på henne. Det verkar iallafall som det. Och det är bra och gör mig glad.
En sak som gör mig galen är att vara invalid och lam. Jag vill ut och röra på mig. Aldrig nånsin har jag längtat mer efter att gå ut och springa i vårsolen! Men mitt knä stoppar mig. Det gör mig förbannad! Så trots att doktorn sa, vila i 2 veckor så NEEEEJ, jag tänker inte låta mitt knä hindra mig från det jag vill göra. Det är jag som bestämmer, inte du knä! Så jag gled in i joggingbrallorna och knöt skorna. NU JÄVLAR ska jag allt visa dig dumma dumma knä vem det är som egentligen bestämmer! Men jag ville inte vara för elak mot det, så nån springning blev det inte, men en timmes powerwalk blev det. SJUKT gött. Sjukt nice att man kan gå ute i kvällssolen i linne i slutet av april. Det gillas. Det som gillas mindre är hur det vrider och knakar inne i knät typ, jag känner liksom hur miniskern flyttar på sig, eller jag tror det är miniskern. I vissa lägen kan den hamna helt fel och det gör svinont, då får man skaka lite på benet i luften så det hamnar på en bättre plats så kan man fortsätta gå normalt. Egentligen suger det att jag bara är 20 och redan har problem med knäna. Jag vill inte känna mig hindrad. Det suger. Men livet suger och sen dör man, eller????? NÄRÅ.
Man har så många planer, så mycket man vill hinna med att göra också. Jag vet inte riktigt hur man ska få tiden att räcka till, eller hur man ska lägga upp allt. Och alltid handlar om pengar också. Nöjen kostar, så är det alltid. Pengar får man av jobb. Jobb tar upp tid. Tiden vill man spendera på alla de planer och nöjen man vill uppleva. Men jag antar att det är så, livets kretslopp, som går runt runt runt, tills man dör.
Jag låter som en jävla pessimist. Men iallafall en pessimist i sitt livs form.
Lite vårbilder ska ni få iallafall
Kommentarer
Trackback
