elin1

'Här står du och trivs'
Igår var det olles. Det var najs. Kul. Och fri entre = glad fattig elin!
Moa (som fyller 18 idag, GRATTIS) drog sin första krogdebut med. Kvällen var lyckad, men det jag nästan tycker mest om är ' förfesterna'
Nu blev det inte så mycket förfest för min del, eftersom det blev ändrade planer. Men det gjorde inte så mycket.
Jag och min kärakära vän elin2 satt i hennes mammas bortresta tomma lägenhet och drack vin och pratade om livet.
Och är det nån man ska prata om livet med så det den tjejen. Kanske för att vi är så lika? Eller jag vet inte. Det är bra bara.

En sak jag tänkte på, det är dom stunderna man inte tänker på, men som man egentligen uppskatter väldigt mycket.
En exemel på en sån stund är när jag och min bror ska ut, fest tex. När vi spelar pepp musik på datan och går mellan toan och varandras rum för att fråga om råd (jag har väldig beslutsångest när jag ska välja kläder) och tar en shott eller 2 innan och ja, ni fattar grejen. Typ syskongrej. Det är najs. För jag vet, att snart är dom stunderna slut. Min bror kommer väl inom snar framtid att flytta antar jag, han har jobb, bil och jaa.. klart man vill ut och skaffa sig ett eget bo'. Och en sak jag vet, jag kommer sakna honom! För det kommer bli tomt här hemma. Och jag tror att jag är nog en av dom få, som har en storebror som inte bråkar särsklit mycket. Alltså med varandra. Vi kommer bra överens. Och just därför får jag passa på att njuta så länge han bor hemma.

På onsdag åker fellan till USA och jag är lite avis faktiskt. Jag skulle med vilja ha släkt så som hon har. Okej, jag har i Norge, men det är ju typ som Sverige.

Sen vill jag bara säga, att min pojkvän, javet inte, men han är hur bra som helst just nu! Kanske har det lönat sig att jag vart lite jobbig och tjaig "ibland". För just nu känns allt bara så bra. Och det gör allt annat med förresten. Jag har dom bästa vänner man kan ha, sommarlov, jobb(PENGAR, snart) och jaa.. finner inga ord, seeh. Livet är najs ibland.

(jag ska bara erkänna en litenliten sak till, idag längtade jag faktiskt lite efter skolan. inte skolan skolan, men jag tror jag vill tillbaka till klassen lite) men det är ju bara 3 veckor kvar nu va?
Fast jag vill ju hellre ha sommarlov än skolan.. menmen, jag är störd. Sån är jag.

Det blir nog tacos snart. Hoppas jag.
Och göteborgsvarvet nästa år.
Jag ska försöka träna fram mina magmuskler, som faktiskt döljer sig under mitt magfett'  tro det eller ej, men man KAN se spår av som.. ibland.

Nu är vi hemma från hulsfredsfestivalen igen. Jag säger bara det, att min biljett dit måste vara årets bästa investering.
Finner inga ord säh. Nä, men det var sjukt jäkla najs. Och fixar dom bra band till nästa år, så ÄR jag där. Och den gången kanske dissern elin kan följa med också =)
Jag orkar inte ta alla detaljer här, då kommer detta inlägget bli lika långt som det förra. Och jag orkar inte skriva.
Egentligen borde jag ställa mig och laga lite käk så jag har matlåda imorn.
FÖR IDAG, började helvetet. Jobbet på näl. Nja, så illa var det faktiskt inte, jag började nästan trivas lite grann på eftermiddagen. Jag 'går med'  två 23 åriga tjejer nu i början. Och dom verkar ju trevliga. Bra det. Och min ' chef' hon diggar jag. Hon påminner om min gamla hemkunskapslärare.
Halv 8 till 4 i fyra veckor framåt nurå.

På fredag är det kraftprovet med Elinsysteryster som gäller! Hur nu fan det ska gå, har inte sprungit på evigheter. Jag har ju laddat upp på mitt 'sätt' så att säga. Festival typ.

Nä, detta verkligen ett ' dö inlägg'
Jag kommer väl tillbaka nån annan dag med nått filosofiskt.
Och en puss till alla underunderbarafinafinafina vänner! Och en till fry.
Ni är simply the best.

En text om livet, läsa den som vill orkar läsa
Jag tror jag har för höga förväntningar på folk ibland. Eller folk o folk, jag behöver väl inte peka ut nån direkt.
Ibland känns det som jag ger och ger men får inget tillbaka. Men jag vet verkligen inte vad man ska göra åt saken?
Fast jag ska inte säga att jag inte får nått tillbaka alls, för det får jag faktiskt. Som tur är.

Sen har jag kommit på att jag är rätt nöjd med mig och mitt liv. Jag skulle ärligt talat inte vilja byta ut det mot någon annans. Även fall det kommer emostunder då man hellre vill leva nån annans liv, eller lika gärna kunnat vara död.
Jag har faktiskt kommit på att jag lärt känna mig rätt bra den senaste tiden. Jag kan säga och göra dumma saker, men sen kommer jag på mig. Och skäms över mig själv, och lär faktiskt av mina misstag.
En sak ingen kan ta ifrån mig är nog min lättstördhet. Det är nästan vad jag går under i skolan. Pms-bruden typ.
Och ja, min stubin är ja... kort. Jag kan verkligen inte hjälpa det.
Och jag kan verkligen inte hjälpa att jag bli elak. Eller jo det kan jag. Men just i sådana tillfällen är min hjärna kortslutad och det där med konsekvenser och att någon faktiskt blir sårad exicterar inte just för tillfället.
En del som känner mig, vet, att jag kan bli riktigt elak. Att jag ens kan med att trycka ner och hacka på folk så ibland?
En till dålig egenskap är att jag kan bli elak när jag blir full. Det har jag med fått höra dagen efter från folk ibland.

Sen har jag kommit på att jag är en såndära människa som behöver struktur på saker och ting.
Visst, att åka på festival en vecka och bara parta supa och vara allmänt sleten och inga rutier att följa, det är underbart. Men bara en viss tid. Efter en stund vill jag allt tillbaka igen. Till livet där middagar och tider är inplanerat. Och efter att ha bott på landet i 6 år, styrs nästan mitt liv på en viss planering. Iaf när det gällde att komma in till stan. Skaffa skjuts, dit  och hem, tajma in tid osvosv. NU är det iof lite lättare när jag har körkort. Nu kan jag ju åka när jag vill. Nu gäller det bara att det finns en bil jag kan låna. En grej jag inte bli av med än iaf, är planeringen till fester och krogbesök. Hur kommer jag hem, kan nån hämta, kan jag sova hos nån. Ja, ni fattar grejen. Jag måste ha planering.

Nått mer jag är besatt av är ordning och reda. Jag vill veta var jag har saker och ting.
Jag vett, jag känner mig som en 40+are. Som tex idag, när jag agerade som husmor och drog dammsugning, diskning, strykning och matlagning. HELT FRIVILLIGT!  Men ska jag vara ärlig, jag tyckte det var skönt (???!!) att bara gå runt och plocka, och ja, få lite ordning typ
Hallåååå jag är 18 år??! Whats wrong with me?! Brukar man inte leva livet och vara full o glad och festa då?
Jag vet inte, men visst ör det det är skoj alltså! Men jag tror det går till en viss gräns. Om man håller på hela tiden kan det ju inte vara kul tillslut? Plus att det blir dyrt.
Jag tror, eller kan tänka mig att elin2 läser detta och håller mig lite granna. Ensamvargen no1 är hon. Det är gött, jag gillar med att man gillar vara själv. Inte hela tiden, men stundtals. Men jag är rätt sällskaplig av mig. Inte umgås hela tiden, men att ha nån i min omgivning liksom. Som när jag är själv hemma. Helt öde och tomt är det , och allt är så stort och när mörkret faller på blir jag rädd typ.
Men om nån är hemma. tex mamma. Bara att veta att hon är hemma gör mig 'trygg'. Och jag är inte med henne eller pratar med henne hela tiden liksom. Bara att hon är där. Jag kan tex bara sätta mig breve och stirra på när hon stickar.
Och medan andra önskar att det ungdomliga livet aldrig ska ta slut, sitter jag och har funderingar över hur mitt liv kommer se ut om 20 år och ser nästan fram emot det. Om det ser ut som jag vill att det ska se ut vill säga.
Klart jag vill vara en svensson och vara gift och ha barn och hus osv.  Det är en sak jag vill ha när jag bli så gammal. Och det är precis som så min mamma och pappa har det. Jag ser verkligen upp till dom ibland. Iaf när det gäller denna saken. Medan andra tröttnar på livet och varandra skiljer dom sig. Men det kommer inte min mamma eller pappa göra. Aldrig. Det vet jag. Dom behöver verkligen varandra. Jag vill också ha det så en gång i tiden. En person som stannar även fall man har värdlens krigsbråk och är oense. Men man lyckas lösa det och bli vänner igen. Nån som inte drar så fort det blir jobbigt. Nån som man vet stannar, även fast det är fight. Det är trygghet. OCh det är så jag vill ha det.
Ska jag gifta mig. Då ska det vara med nån jag vet att det är så. Om jag gifter mig en dag, då vill jag inte skilja mig. För då känns den ingen mening med att gifta sig. ' Tills livet skijer oss åt' som bröllopslöftena lyder.
Haha, detta är bara renarama tankar. Jag har verkligen ingen aning om hur min framtid kommer se ut, och om jag hunnit ändra uppfattning om saker. Det har jag säkert. Men helt wacko att jag har såna här funderingar redan.. wacko.

Varför såna här tankar bara flyger ut mig kl 2 på natten vet jag inte. Kanske för att jag lyssnar på depp-kent och thåström, eller att min hjärna börjar bli trött. Men att få ner sina tankar på skrift (bok snarare), känns bra.

En till grej som faktiskt jag tess och elin snacka om här om dagen, är att killar är dålig på att snacka känslor. Hur det är blir brukar som slingra sig eller prata bort det. Alla är inte såna, men av våra erfarenher (dock inte så mycket från mig) så stämmer det nog kanske.
Kanske är det så att killar snackar. Det tror jag absolut. Men är det nån dom snackar med då är det bara deras allra bästa vän. Säg mig nån, varför tror jag så? Vene. Känns så bara.
Antar att vi tjejer är mer känsliga av oss, medan ni killar drar dunken på axeln liksom. säh
Och en sista grej innan emoelin går och lägger sig,
jag skulle bara så gärna ibland velat veta vad du tänker ibland
så sägsägsäg..allt det där för mig, sägsägsäg allt det där för mig, sägsägsäg. Säg allt det där för mig.. om du vill.

Med lite thåström som avslutning åså
Pussdåhej

OKEJ DÅ
Jag stör mig igen å igen å igen å igen.  Det värsta är att det är de små små sakerna som du spottar ur dig som får mig att störa mig. Men du fattar ju fan inte. När ska du börja fatta?
Jag kan inte ändra på andra än mig själv, men jobbig jävel som jag är så.
Varför stör jag mig så? What's wrong with me?

Nu har jag iaf köpt en biljett till Hultsfred. Hoppas det inte regnar. Hoppas inte solen steker på för mkt. Jag vill ha lagom-väder. Men det kommer för övrigt bli awsome.